Det går inte alltid bra
Världens finaste ♥
Idag stod tävling på schemat och vi åkte denna gång iväg mot Ängelholm. Som ni kanske redan listat ut från rubriken så gick det inte jättebra idag, men det kan faktiskt inte gå bra varje gång. Vi har tävlat fyra gånger totalt med denna inräknad och blivit placerade tre utav fyra gånger. En sådan tävlingsdebut hade jag inte räknat med, jag trodde inte jag skulle bli placerad de första gångerna för det tar tid att bygga rutiner på tävling. Idag fick vi smaka på förlust och jag var besviken när jag kom ut från banan, men nu när det lagt sig är jag faktiskt nöjd. Det tror jag inte man brukar vara när man ridit en runda och fått två vägringar och lite tidsfel på grund av vägringarna, men jo det är jag faktiskt.
Idag stod tävling på schemat och vi åkte denna gång iväg mot Ängelholm. Som ni kanske redan listat ut från rubriken så gick det inte jättebra idag, men det kan faktiskt inte gå bra varje gång. Vi har tävlat fyra gånger totalt med denna inräknad och blivit placerade tre utav fyra gånger. En sådan tävlingsdebut hade jag inte räknat med, jag trodde inte jag skulle bli placerad de första gångerna för det tar tid att bygga rutiner på tävling. Idag fick vi smaka på förlust och jag var besviken när jag kom ut från banan, men nu när det lagt sig är jag faktiskt nöjd. Det tror jag inte man brukar vara när man ridit en runda och fått två vägringar och lite tidsfel på grund av vägringarna, men jo det är jag faktiskt.
Vad hände då? Jag kände mig först och främst otroligt orolig och nervös imorse. Jag hade inte hunnit bli nervös igår så allt föll ner på mig idag. Jag kände mig bakom i tiden och stressad, nästan lite svimfärdig till och med. Detta måste ha smittat av sig lite på Miami då hon var väldigt stressad och nervös när vi lastade av på tävlingsplatsen. Stressen påverkade mig negativt och jag började bli lite irriterad på allt och inget. Jag kände inte att jag kunde rida fram ordentligt för att stressen låg och grodde hela tiden. Jag var missnöjd redan inne på framhoppningen för jag kände mig lost. Som sagt tar det tid att skapa rutiner på tävling och jag kan inte förvänta mig att ha rutin efter fyra tävlingar varav två har varit på hemmaplan. Så det var ganska självklart att jag kände mig lost idag.
Jag red i alla fall fram, hoppade fram och begav mig in på banan. Jag gick igenom banan i huvudet, kollade hinderna och såg ganska snabbt att hinder nummer tre var pressat mot sargen där publiken stod. Jag kunde alltså inte rida förbi där och visa henne - jag tänkte att det var ett hinder hon kunde bli tittig på. Ponnyn innan mig vägrade på hinder nummer sju och detta memorerade jag snabbt. Jag börjar rida och jag kände att tempot var rätt, jag höll om och allt kändes bra på hinder ett och två. När hinder nummer tre smyger sig närmre känner jag att jag tappar all ridning, jag blir passiv och Miami vägrar - no shocker. Jag kör om och hon hoppar. Allt rullar på fint tills vi närmar oss hinder nummer sju. Påväg mot det hindret händer samma sak, jag blir passiv och tappar ridningen - Miami vägrar där också. Vi hoppar sista hindret och går inte vidare till omhoppningen. Klart hon blir osäker när jag rider ordentligt och sedan tappar allt. Hästarna känner ju av allt sådant. Två vägringar och på grund av det några tidsfel.
Jag var verkligen besviken när jag skrittade ut ur ridhuset. Men när det lagt sig lite kände jag mig ändå nöjd som sagt. Det kan inte alltid gå bra och jag vet vilka misstag jag gjorde. Dessutom kände jag att rundan flöt på jättebra bortsett från de tabbarna. Visst kan man tänka att man driver på extra inför de hinderna man sett ut att ens häst kan titta på - men idag blev det motsatt effekt för mig. Jag blev inte omotiverad för detta, det första jag tänkte när jag skrittade ut ur ridhuset var "när är nästa tävling?". Det är bara att åka hem och träna vidare! ♥ Det har gått magiskt bra hittills, motgångar får man räkna med! Kram på er.